Idag har vi Kristi himmelsfärds dag.
Vi firar den till minne av att Jesus i någon mening flaxade iväg från det jordiska. Uppåt, förutsätter vi. Flygardag, således.
När jag var lite yngre, tidigare än i fredags, tågade vi utan pukor men med trumpeter och klarinetter upp i närmaste kyrktorn, om morgonen denna dag. Vid pass 09.00 öppnade vi tornluckorna och blåste både sakrala och glättiga toner över nejden.
Varför denna övning ansågs vara berättigad en majtorsdag under tidigt 1970-tal kan jag inte svara på. Man vaknade i alla fall, vilket var praktiskt. Svårt att blåsa klarinett ovaken, misstänker jag.
Vyn från kyrktornet över bygden var obetalbar.
Där låg nygrönskande åkerlappar i morgonsol, fläckade av Faluröda människohem bokstavligen för våra fötter.
Morgondaggen släppte sakta från marken med ett dis som förstärkte det heliga.
Jag har full förståelse för Wilhelm Pettersson-Berger och Hugo Alfvén som gjorde musik av allt detta. Landet är betagande.
Utanför dörren till det pörte jag bebor, växer en Riddarsporre. Lite till vänster.
För en månad sedan fanns den inte, mer än som några bruna stickor i kall, svart jord.
Idag når den mig till höften och lockar med gladrosaröda knoppar.
Var kom den ifrån?
Några meter bort står ett äppelträd med tusen sprickfärdiga knoppar.
Ser ut som att det vilken dag som helst kommer att ge mig ett hav av blommor i rosa och vitt.
Var kom det ifrån?
Denna himmelska dag tänker jag på jorden.
Ur en näve mull växer mirakel. Riddarsporrar, åkrar, klarinetter, äpplen. Människor.
Kanske är det inte svårare än så. Jorden är himmelsk.
/B
